Välj en sida

 

Om diskrimineringen

– Som vi kämpat!

Om diskrimineringen barn upplever i svensk skola; de nationella proven.

Alltid och hela tiden

 
Jag har under de senaste åren pratat med hundratals specialpedagoger, lärare och skolledare runt om i Sverige. I alla utbildningar jag hållit och på alla föreläsningar jag genomfört har jag lyft detta allvarliga läge. På kurser och med alla föräldrar som ringt mig och gråtit på grund av läget i skolan för deras barn.
Om diskrimineringen.

Jag har lyft diskrimineringsfrågan på Almedalsveckan i Almedalen, informerat alla politiker och andra jag träffat, ställt frågan vid alla seminarium jag närvarade vid – Hur kan detta få pågå?

Ett flertal gånger har jag pratat och skrivit med DO, diskrimineringsombudsmannen. Jag har skrivit till och i tidningar, kommunicerat med Lagen som verktyg och Funktionsrätt. Jag har påtalat det till Gustav Fridolin, inom Dyslexialand och på Slottet i olika sammanhang. Till Skolverket själva, inom projektet VIDD och med Specialpedagogiska Skolmyndigheten och många fler. Även i Utbildningsnämnden, där jag arbetar politiskt i rådet för funktionshinderfrågor. På lärarutbildningar, för blivande lärare jag har förmånen att utbilda kring dyslexi och tillgänglig utbildning. Jag drev frågan som tidigare länsordförande i Stockholms län för Dyslexiförbundet.

Jag pratar alltid om det, om diskrimineringen vid de nationella proven. Pratat så länge det pågått. Många blir förvånade och bestörta av läget – för alla visste inte.

Nu vet alla.

Nu är diskrimineringen gällande de nationella proven åter i media och nu vet vi.

Nu är det nog.

Vikten av tillgänglig text

Skolan idag är på vissa områden ojämlik och skillnaderna är stora runt om i landet. Tillgänglig text är en förutsättning för att barn ska få samma förutsättning att ta till sig information och kunskap i textform. Här ser det idag olika ut på olika skolor. Kunskapen och strukturerna för en tillgänglig utbildning finns inte alltid. Skillnaderna är påtaglig och förutsättningarna för att lyckas kan för en del upplevas som ett lotteri. Har skolan ett förhållningssätt, kunskap och strategier eller inte?

Diskrimineringen gäller däremot dessvärre överallt. Vi kan inte vänta, låta tiden gå. I åratal har barn farit illa, och förändringen skulle ha skett för länge sedan.

Konsekvenser av diskrimineringen

I nuläget menar skolverket att man inte ska få använda annat än ”ögonläsning” i delar av de nationella proven i åk 3 och 6. Många dyslektiker har sättet att läsa med öronen, att lyssna, som sitt sätt att ta till sig text. Det är allvarligt att högsta instans går in och värderar våra sätt olika, och att det skulle kunna vara ”fusk” att lyssna. Detta för ut anmärkningsvärda signaler både till skola, föräldrar och inte minst till eleven själv.
(Mer om detta resonemang på här, http://susannacederquist.com/dyslexi/)

Skolverkets handlade kan bara tolkas som okunskap om vad dyslexi är och deras omoderna syn är skrämmande.
Situationen som råder är allvarlig, diskrimineringen får konsekvenser.

Jag finner inte att en långsiktig lösning på situationen är att barn avstår att göra de nationella proven. Man kan då få lära sig att sin egen kompetens inte är lika mycket värd och värd att värdera, som andras.

Ska våra olika sätt värderas olika?

Självklart måste eleven få använda sitt sätt att ta till sig text. Vi går i skolan bland annat för att kunna vara en del i ett informationssamhälle, där informations sprids på olika sätt – bland annat i textformat. Vi måste alla på ett effektivt sätt kunna vara en del av detta, man läser med ögon eller öron. Vilket sätt spelar ingen roll – bara man på ett effektivt sätt kan ta till sig textinnehåll.

Vi måste få ut hela barn ur skolan, det är vår viktigaste uppgift. Vi är olika och det är meningen. Skolverket, ni kan inte längre ha detta som en prestige-fråga. Det handlar om barn, människor och alla ha rätt att använda sina sätt.

Nu är det nog.

#NuÄrDetNog
#SomViKämpat
MVH
Susanna Cederquist
En Bild av Dyslexi
www.susannacederquist.com