Dyslexi och elevhälsa

Vi behöver prata om dyslexi och elevhälsa. Skolans förmåga att få alla elever att trivas. Skolans förmåga att få alla elever att utvecklas och att lära. Skolans förmåga att ge alla elever hållbara sätt inför framtiden. Skolans förmåga att få alla elever att må bra. Att alla elever upplever sig komma framåt och lära. Att få lyckas.

Jag möter ofta barn och framförallt ungdomar vars självförtroende sviktar. Ungdomar som upplever en enorm stress. Ungdomar som pluggar och pluggar, utan tid för återhämtning och vila. Elever som lägger all sin tid på sina studier; kvällar, helger och lov. Jag möter även de barn och ungdomar som gett upp. Barn och ungdomar som slitit, men som upplever sig missförstådda. Som inte upplevt sig komma framåt. 

Jag har även mött barn och ungdomar som upplevt rädsla i klassrummet. Som varit nervösa för att få höra sitt namn sägas av läraren vid högläsningen. Barn och ungdomar som Malve, som jag beskriver i min senaste bok. Malve som inte hört texten som lästs av de andra då han själv ägnat sig åt att försöka förbereda sig och öva på sin text. Malve som på grund av det inte kan svara på lärarens ”enklaste” fråga.

Jag har mött barn som …. som hittar på att han inte hunnit göra läxan för att de varit hos mormor, men som visst övat och övat hela kvällen utan att lyckas. 

Jag har även mött Linnea, Malva och Jared och många fler med andra erfarenheter ifrån klassrummet som jag beskriver i kapitel 4 i ”Dyslexi i skolan – se hela bilden”.

Gemensamt för alla de jag här beskrivit är att de har dyslexi. 

Vi behöver prata om elevhälsa och dyslexi. Det finns barn som mår prima med dyslexi i skolan, men många som också mår dåligt på grund av stress, ineffektivitet och misslyckanden. Barn och ungdomar som inte ”får ihop” sin självbild och som inte hittar sina sätt i skolan. Som inte till fullo förstår sina kompetenser och hur de fungerar i skolkontexten. Barn och ungdomar som får en självbild tyngd av kämpande som inte duger och negativitet. 

Vi behöver prata om dyslektikers mående i skolan. Och vi behöver prata om hur vi skapar goda förutsättningar för barn och ungdomar med dyslexi i skolan. 

Detta skapas av att vi i skolan ännu bättre får koll på:

• Synsätt: hur lärares och skolans syn är på elever med dyslexi.
• Förhållningssätt: hur lärare och skolan förhåller sig till elever med dyslexi.
• Strategi: hur man som lärare och skola systematiskt arbetar.

Vad dyslexi innebär och dess konsekvenser i klassrummet behöver skolan ha full insikt i för att kunna möta dessa elever på ett hållbart sätt. Jag har mött lärare som haft denna kunskap, men också mött andra där det har saknats. 

Normerna i skolan får ofta stora konsekvenser för normbrytande elever, dyslektiker, som inte följer och lär på sätt som traditionellt förväntas. 

Studieteknik, självinsikt och självkännedom, kunskapen om hela bilden av dyslexi där även styrkor och skillnader ryms, normernas betydelse, det strategiska arbetet och så många fler bitar behövs läggas på bordet. Eleverna behöver få förutsättningar att finna, förstå och använda sina sätt såväl i skolan som i framtida studier och arbetsliv. Att fullt ut förstå sina kompetenser, liksom att bli förstådda utifrån dem. 

Vi behöver prata om dyslexi och elevhälsa. Och vi behöver sedan göra det som krävs för att alla barn och ungdomar med dyslexi får en skoltid präglad av hälsa.