Varför pratar vi fortfarande om np och dyslexi?
Under många år har jag arbetat inom området dyslexi. I varje föreläsning och utbildning under de senaste åren har jag belyst läget kring de nationella proven. Idag råder ett allvarligt läge inom svensk skola. Barn blir systematiskt missbedömda.
Många, framförallt utanför skolans värld, känner inte till det som råder och blir väldigt förvånade när de blir medvetna; ”va än idag?” utbrister de. Ja, det händer idag och det värsta är att instruktionerna kommer högt uppifrån; Skolverket.
Häromdagen (19 sept 2019) debatterades frågan i riksdagen.
Roger Haddad, skolpolitisk talesman från Liberalerna, ville ha svar från utbildningsminister Anna Ekström, då han sedan en tid lyfter frågan om det allvarliga läge som råder kring proven och dessa elever. Utbildningsministern intygade då att hon, som jag tolkar hennes ord, än så länge håller fast vid Skolverkets syn.
Mer om detta och förslag för situationen finns i ett tidigare blogginlägg här:
(https://www.susannacederquist.com/2019/09/19/np-och-dyslexi-i-riksdagsdebatt/.)
Roger bjöd tidigare in mig till riksdagshuset för att han ytterligare ville sätta sig in i frågan om de nationella proven. I augusti möttes vi för att prata igenom läget om dyslexi och läsförståelseprovet. Det är bra och oerhört viktigt att frågan nu diskuteras på riksdagsnivå.
Många föräldrar har under åren kontaktat mig och varit förtvivlade. Ibland har skolan sagt till dem att deras barn inte behöver komma till skolan dagen då dessa nationella prov genomförs. Ibland vill föräldern inte utsätta sitt barn för att genomföra proven. Barnet mår ibland dåligt både innan, under och efter provtillfället.
Det har pågått och pågår rättsprocesser i vilka kommuner påstås kunna utföra diskriminering. Varför? Jo, för att de följer Skolverkets riktlinjer.
Barn i åk 3 och 6 får idag enligt Skolverkets riktlinjer inte lyssna på läsförståelseproven. Skolverket menar att resultatet då inte blir giltigt.
Här rangordnar i nuläget Skolverket olika sätt att läsa olika, vissa som giltiga och vissa som ogiltiga. Hur kommer det sig?
Mer om detta resonemang finns i artikeln ”Inte ett barn till ska utstå denna diskriminering”.
https://skolvarlden.se/artiklar/inte-ett-barn-till-ska-behova-utsta-denna-diskriminering
När det gäller läsförståelseproven handlar det just om läsförståelse, att förstå text och då är det just det som ska mätas. Att läsa innebär att ta till sig information.
Vi läser för att nås av det innehåll och budskap som förmedlas.
Att förstå text kan ske på olika sätt och vi har här olika sätt som är mer eller mindre effektiva. Om man har en synnedsättning kan det effektivaste sättet för läsförståelse vara att lyssna på texten eller att använda fingrarna i punktskrift. Om man har dyslexi så kan också det effektivaste sättet att nå textens innehåll vara via öronen, att man lyssnar.
Det finns alltså olika sätt att ta till sig en text, att nå textens innehåll. Avkodning kan här ske via ögon, öron och fingrar som här exemplifieras. Målet blir detsamma, men hur vi går tillväga för textförståelse kan alltså variera.
Här rangordnar alltså i nuläget Skolverket olika sätt att läsa olika, vissa som giltiga och vissa som ogiltiga. Jag tycker mig i många diskussioner på olika håll skönja en viss förvirring kring begreppen läsförståelse och hörförståelse.
Gunilla Salo på SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) beskriver tydliggörande kring dessa begrepp och understryker att läsförståelse; textförståelse, kan ske på flera sätt.
Se hennes resonemang i filmen i länken nedan:
Jag vill understryka att dyslexi handlar om att man fungerar på ett sätt som resulterar i att man kan få svårare med ögonläsning, men parallellt lättare inom andra områden. Här är det viktigt att vi ser hela bilden, där även styrkorna ryms, men att självklart också problematiken parallellt tas på allvar.
Dyslexi handlar alltså inte om endast mer lästräning, ett resonemang som jag fortfarande ibland kan stöta på.
Hur kan det komma sig att vissa barns effektivaste tillvägagångssätt inte räknas? Vilka signaler sänder det till ett samhälle? Vilka signaler sänder det till eleven själv, till föräldrar, lärare och skolledning?
Ett mer utförligt resonemang om konsekvenser och ansvarsfrågan finns i artikeln ”Lägg inte ansvaret på andra, Skolverket”. Ett slutord till artikelsvaret från Skolverkets Anders Boman, enhetschef för de nationella proven.
(https://www.susannacederquist.com/2019/05/27/lagg-inte-ansvaret-pa-andra-skolverket/)
Jag har haft många samtal med lärare, speciallärare, specialpedagoger och andra runt om i landet, som varit rörande överens om att situationen är oerhört märklig.
Man måste här se till mål och syfte, och vilket sätt man använder spelar mindre roll då målet är detsamma.
Vad gör det med ett barn när man får veta att ens sätt inte räknas? Att sitt sätt inte gills.
Jag är övertygad om att det får konsekvenser på både kort och lång sikt. Det har jag tyvärr både fått se och höra utifrån många vittnesmål från olika håll. Inte minst från Saga och hennes familj innan och under rättsprocessen inom Huddinge kommun tidigare i år.
Självklart är det många barn med dyslexi som kombinerar att läsa med både ögon och öron, och det ena utesluter inte det andra. Många vuxna med dyslexi varvar att läsa på olika sätt och det finns idag många möjligheter för detta. Allt från talsynteser, inbyggda uppläsningar i mobilen till lyssningskoder vid tryckt text för att ta till sig innehållet auditivt.
Men man behöver kunna använda sitt effektivaste sätt vid tidsbegränsad läsning, som vid ett prov. Så Skolverket och politiker, nu är det dax att se syfte och mål. Vi har inte råd att räkna ut barns kompetens och riskera felbedömningar och vidare konsekvenser.
Barn med dyslexi har ofta inga problem att förstå text, då måste detta också kunna synas på provresultaten. Vi kan inte låta fördomar och gamla synsätt råda i en värld där dyslexistyrkor efterfrågas som aldrig förr.
Ni har inte rätt att tidigt i livet inverka på barns chanser att lyckas. Att slå undan benen för dem och deras fortsatta skolgång på det här sättet.
I våras drog jag igång dyslexiuppropet #inteettbarntill. En kort sammanställning finns i filmen ovan.
Mer information finns bland annat på www.facebook.com/EnBildavDyslexi. Och det är inte försent att haka på. Var med du också; elev, förälder, logoped. lärare, specialpedagog, skolledare och alla andra; gör er röst hörd med tillägget #inteettbarntilli sociala medier. – Inte ett barn till ska behöva utsättas. Politiker och skolverket, sluta att systematiskt räkna ut barns sätt. Vi är olika och det är meningen.
Mer om nationella proven, dyslexi och uppropet #inteettbarntill finns här: https://www.susannacederquist.com/category/inteettbarntill/
Så ja, kommentaren ”Va, än idag?” är relevant. Detta skulle inte behöva ske 2019, men det gör det.
Så länge okunskap och gamla synsätt råder måste vi fortsätta. Så länge barn far illa och systematiskt diskrimineras måste vi fortsätta. Och det är inte några barn vi pratar om, utan mängder. Det är det största sveket mot barn i svensk skola i modern tid, också på grund av de konsekvenser som följer. Så länge politiker och skolverk inte har insikt om vad dyslexi innebär inom läsförståelse måste vi fortsätta. Så länge det pratas utan att diskrimineringen upphör måste vi fortsätta. Så länge inte ord blir handling så måste vi fortsätta. Vi måste helt enkelt fortsätta prata om dyslexi och np så länge det behövs.
MVH
Susanna Cederquist
September 2019